Jag sitter på ett café och dricker en kaffe och tänker på alla stunder med dig. Jag tänker på sitt leende och hur du alltid sa, när hela familjen var samlad och åt mat, "vilken fest". Du sa det med mat fulla munnen och det slog aldrig fel. Det var verkligen en fest när du var med, men hur blir det nu? 

 

Jag gick på jobbet idag och bröt ihop. Jag kan inte koppla bort det här, så dessa dagar då jag är borta från jobbet, ska jag tänka på dig och jag ska vara hos dig, även fast det är svårt och jobbigt. Jag och morfar kommer och hälsar på dig snart om någon timme. Jag ska berätta för dig då att imorgon kommer vi igen och att du då ska få träffa både Julia, viktor, camilla och Nettis. 

 

Jag saknar att prata med dig, jag saknar ditt skratt. Jag saknar dina bullar och Drömmar. Du finns fortfarande kvar, men till vilket pris? Du ligger där och kan röra din ena hand och ben. Du kan inte prata längre utan får bara fram ljud. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig ur det här. Ingen förtjänar det här och framför allt inte du. Du med ditt vita hår, rynkiga händer och det goda skrattet. Jag kommer aldrig se dig skratta. Kommer du veta vem jag är när jag kommer sen? På ett sätt vet jag. Du reagerade när morfar pratade med dig igår och du tog hans hand och kramade den hårt. Du såg på honom och du sträckte sedan din hand mot hans ansikte. Jag vet att du kände igen honom. 

 

Det värsta med detta är att du troligtvis ligger där, fången i dig själv och att du vet vad som har hänt, men du kan inte sitta, gå eller kontrollera det. Du vill tala, men talet finns inte kvar. Allt du får fram är ljud. Enstaka, små ljud. Jag hatar att se dig såhär. Du är den starkaste, mest omtänksamma personen jag vet. Du förtjänar bättre mormor, du förtjänar bättre. Jag älskar dig, vi ses snart.