Jag sitter på ett café och dricker en kaffe och tänker på alla stunder med dig. Jag tänker på sitt leende och hur du alltid sa, när hela familjen var samlad och åt mat, "vilken fest". Du sa det med mat fulla munnen och det slog aldrig fel. Det var verkligen en fest när du var med, men hur blir det nu? 

 

Jag gick på jobbet idag och bröt ihop. Jag kan inte koppla bort det här, så dessa dagar då jag är borta från jobbet, ska jag tänka på dig och jag ska vara hos dig, även fast det är svårt och jobbigt. Jag och morfar kommer och hälsar på dig snart om någon timme. Jag ska berätta för dig då att imorgon kommer vi igen och att du då ska få träffa både Julia, viktor, camilla och Nettis. 

 

Jag saknar att prata med dig, jag saknar ditt skratt. Jag saknar dina bullar och Drömmar. Du finns fortfarande kvar, men till vilket pris? Du ligger där och kan röra din ena hand och ben. Du kan inte prata längre utan får bara fram ljud. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig ur det här. Ingen förtjänar det här och framför allt inte du. Du med ditt vita hår, rynkiga händer och det goda skrattet. Jag kommer aldrig se dig skratta. Kommer du veta vem jag är när jag kommer sen? På ett sätt vet jag. Du reagerade när morfar pratade med dig igår och du tog hans hand och kramade den hårt. Du såg på honom och du sträckte sedan din hand mot hans ansikte. Jag vet att du kände igen honom. 

 

Det värsta med detta är att du troligtvis ligger där, fången i dig själv och att du vet vad som har hänt, men du kan inte sitta, gå eller kontrollera det. Du vill tala, men talet finns inte kvar. Allt du får fram är ljud. Enstaka, små ljud. Jag hatar att se dig såhär. Du är den starkaste, mest omtänksamma personen jag vet. Du förtjänar bättre mormor, du förtjänar bättre. Jag älskar dig, vi ses snart.

Du fanns alltid för oss, du såg till att vi andra hade det bra före dig själv. Du var alltid igång, du gjorde fika åt oss dom varma sommardagarna vi spenderade vid bryggan. Du brukade ropa från altanen när kaffet var klart och vi sprang upp för att få smaka på dina underbart spröda Drömmar och saftiga bullar. 

När jag var liten tog du alltid med mig till lillkarin för att mata korna med hårdbröd och fallna äpplen från ert träd. Du fanns alltid, världens snällaste människa. Du klädde dig så fint, kombinera kläder och hade koll på vad som var snyggt och ej, det visste du. Du hade kjolar och strumpbyxor året runt tillsammans med din stora mysiga vargtröja av fleece. Du är så mysig och vi älskar dig. Jag saknar redan att komma hem till er och dricka kaffe och känna hur varmt ni har det inne. Du är ju så frusen. 

 

Nu ligger du där, ensam. Vet du ens om det var vi som kom förbi dig idag? Vi som tog dig i handen du kramade så hårt och som du såg i ögonen. Du kommer aldrig mer att stå på altanen dom där varma dagarna och ropa att kaffet är klart. Vi kommer aldrig få höra ditt skratt eller höra på dina historier. Vet du ens vilka vi är? 

 

Jag saknar redan att få prata med dig, att få se dig le. Det går inte att förbereda sig. Vi sågs sista gången i måndags, vi var där, du var där. Vi gick till ert uthus och jag hittade en sån fin matta du vävt som nu ligger i min hall. Kommer du ihåg, varje gång man skulle ta ett kort på dig och du fnittrade och piffade till ditt hår. Jag saknar det, jag saknar dig. Vet du ens vilka vi är?

 

Jag hatar att se dig såhär, du ville så gärna säga något till oss när vi var förbi men det kom inga ord, bara ljud. Du andades tungt och häftig. Allt har gått så fort. Vi grät. Hjärtat i vår familj. Nu är du en fånge.

 

I 23 år har du alltid funnits för mig. När vi var yngre åkte vi alla ut på isen för att pimpla i det fina vädret, minns du? Kommer du ihåg nyår, när vi åt ostbricka, spelade bingolotto och sköt raketer och du log. Jag saknar ditt leende redan. Vet du ens vilka vi är? Vi älskar dig. Vet du det mormor? vi älskar dig.