100 bilder senare fann vi stugan! Jag hörde ett brölande ljud när vi var ca 100m ifrån stugan, men vart inte tagen på allvar. När vi sedan kom fram och stälde ner våra ryggsäckar vid eldstaden så hördes ett brölande igen, på baksidan av stugan där det är som en brant backe ner. Vi fick panik, tog våra saker och sprang upp till altanen på stugan och började planera möjliga flycktvägar. Allt ifrån att krossa en ruta på stugan till att möta faran och slåss med en kniv. 

 

Efter en stund när vi hade lugnat ner oss gick vi tillbaka och gjorde upp en eld. Då hördes ett brölande igen och någon kvist som knäcktes. Jag var helt säker på att min sista stund var kommen, att jag skulle dö ute i ödemarken, så jag tog ett fult kort på mitt ansikte till dom efterlevande. Sedan lugnade vi ner oss igen och jag ringde min far för att försäkra mig om att alla vilddjur blir rädda och man lever om. Jag hade nämligen fått för mig att dom kan bli nyfikna om man pratar. 

Så hela vägen hem (skrek) sjöng vi på allt ifrån häftiga Disneylåtar till djupa Dreamworks-tragedier.

Vi överlevde.